Jag satt på en säng på barnhemmet in lindat i filtar och bredvid mig stod en stor kopp te. Filten jag fick av poliserna hade jag lämnat åt pojken.  Han behövde den mer än vad jag gjorde.

Jag kollar mig omkring, och först då märker jag alla barn som sitter och kollar på mig med stora ögon. Jag glor bara tillbaka på dom, vet dom varför jag är här? Har dom hört om nyheten? Ja imorgon bitti lär väll alla ha hört i alla fall eftersom att det stod om det i tidningen på första sidan.. varför hjälpte ingen mamma och pappa! Varför stod dom bara där och kollade på. Jag blir så arg av det att jag kastar ur mig ur filtarna och skriker rakt ut i luften <<IDIOTER!<<  alla bara kollade på mig. Om man svorde på den tiden kunde det nästan betyda dödsstraff iallafall om man svorde så högt. << sitt ner flicka!<< jag vände mig om. Där stod en stor tant säkert två meter lång jag svär! Hon hade svart hår uppsatt i en knut och knall rött läppstift. Jag bakade några steg hon verkade inte direkt kramgo om man säger så haha… hon höll fram en röd klänning mot mig << den här ska du ha som alla andra flickor<< jag kollade mig omkring och la märke till alla röda klänningar som alla bar. Aldrig att jag tänkte ta på mig den och se ut som alla andra! Men tanten bara höll klänningen närmare och närmare mig << ta på den!<< skrek hon högt. Jag  var modig det var jag men den här gången gick det över styr. Jag slet tag i klänningen och rev sönder den samtidigt som jag kollade rakt in i den stora tantens ögon. Men när klänningen va sönder riven så viste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kollade mig omkring, alla glodde på mig med ännu större ögon. Och sedan vände jag min blick upp mot tanten. Hon var rasande! Det kunde man se på långt håll! Då slog tanken mig, vad ska jag göra nu? Springa? Skrika? Be om nåd? Nej jag skulle inte göra någonting. Jag hörde hur en annan tant från personalen sa << ta det lugnt nu Olga<< Olga jag fnyste kunde man ha ett fulare namn. Men då fick Olga sitt raseri utbrott på riktigt. << Clara  du följer med mig genast!<< skrek hon så högt så att den kändes som att hela huset skaka.  Mitt mod sjönk till 0 så jag följde efter Olga. Vi gick genom gångar och rum och den kändes som att vi gick mot ingenting. Men till sist stannade Olga framför en dörr. Jag kollade på den stora, bruna, tunga dörren.  Olga öppnade den och gjorde en vinkad hand in i det mörka rummet. Jag slängde en blick på henne samtidigt som jag tog en sista titt på solljuset för jag var rätt säker på att det var den sista gången som jag skulle få se solljuset på väldigt länge.  Och jag hade rätt.  Jag satt där inne i tornet i fyra år. Självklart fick jag mat och vatten men inget mer. Förstår ni vilket helvete det var. Jag grät dagarna långa för att jag tänkte på mamma och pappa och Loke.  Men dagen innan jag skulle få komma ut så slog tanken mig.  Undra om det är så här hästarna på torget kände sig som jag såg dagen då jag kom hit. Infångade i något svart som de aldrig skulle få komma ut ifrån. Men vild hästar då? Dom måste ju leva ett lyckligt liv ändå. Kan man inte bara släppa ut alla hästar så dom blev fria.  Dom här bilarna håller ju ändå på att uppfinnas vi kan väll ha sådana istället? Jag sov knappt den natten. Jag hade förmycket och tänka på. Tänk om jag ändå hade kommit på det tidigare då skulle säkert denna tid i det där skit tornet blivit mycket bättre än vad det var. Man kan ju tro att man dör om man får sitta inne i knallmörkt torn i 4 år och bara få mat oh vatten inget annat. Några kanske skulle ha gjort det men inte jag, jag var tapper.  Och nästa dag kom den dagen som jag väntat på i fyra år. En av personalen kom och öppnade dörren till mig och sa att jag fick komma ut. << varför kom inte Olga och öppnade?<< << Olga är död<< sedan så hon inget mer. Jag minns hur jag skisade mot solen och hur jag sedan sprang genom korridorerna till närmaste utgång. Där slängde jag mig ut genom dörren och la mig på marken. Jag grät, men denna gång var det glädje tårar. Jag vinklade huvudet upp från marken. En folkmassa hade samlats runt mig. Jag bara ställde mig upp och brydde mig inte om dom. Men bakom den stora folkmassan så såg jag något speciellt. En kille i min ålder som höll en bunt  med tidningar. Hans liv hade inte förändrats sen den dagen för fyra år sedan då jag träffade honom jag minns det som igår. Men det känns anurlundare att se honom så här i vår solen. Han ler då han delar ut tidningarna och hans bruna hår blåser lite i vinden. Undra om han kommer ihåg mig? << du<< skrek jag och vinkade till pojken. Jag såg hur han vände sin blick mot mig oh hur han skisade genom solen. Men bara några sekunder efter så sken hans ansikte upp i ett stort lende. Jag sprang fram till honom som att vi känt varandra i flera år. << du har inte förändrats ett dugg<< sa han medans han små log. << nej inte du heller<< just då i det ögonblicket så hörde jag hur en piska ilade genom luften och hur den sedan träffade sitt mål och hur en hästs skri ekade genom staden.  Jag fick fullkomlig panik hur kunde dom göra så! Jag vet inte riktigt vart jag fick iden ifrån för iden  var helt vansinnig men jag sa bara till pojken << du jag vet att vi nästan inte känner varandra men vi kan inte leva så här i resten av våra liv! Och inte hästarna heller det är samma sak som med oss vi lever bara i ett svart hål, möt mig här imorgon vid midnatt vi ska göra något galet<< 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

jag vet att detta avsnittet kanske blev lite långtråkigt men var tvungen att skriva ner allt detta för att historien ska gå ihopp senare och för att del 3 ska bli så spänande som möjligt:) komentera gärna vad ni tycker om novellen hitills bra/dåligt osv. vill ni ha en liten sneakpeck och fakta om karaktärena i delarna framöver?

XOXO